spfoia

nunc est noq

Tag: Kvinnor

Lyckliga gatan: Ny podd av och för konservativa damer

För ett antal år sedan bläddrade jag och en av mina favoritdamer i en bok som hon fått ärva. Boken kom i tre band och ryggen var klädd i rosa sammet, med guldfärgat och snirkligt typsnitt. För oss kvinnor (Medéns 1958) gjorde ett starkt intryck hos mig eftersom den hade ett uppbyggligt och trevligt tilltal som jag då inte stött på i några moderna kvinnliga gemenskaper–som tvärtom ofta kännetecknas av ständigt ressentiment, ilska över förfördelning och krav på konformitet i systerskapets ideologi. I podden Lyckliga gatan hoppas vi att samtalet ska kännas precis lika uppbyggligt och konstruktivt som i denna litterära skatt.

Det skulle dröja fem år mellan mina möten med boken.

Om man som jag dras till kvinnor med låg neuroticism och intellektuell öppenhet är den moderna feminismens konforma offerkofta mer som en tvångströja än en frigörelse. Har man konträra tendenser blir det svårt att förstå sig på samtidens nycker … den låga informationsdensiteten i det offentliga samtalet är inte bara fördummat, det är även orwellianskt och ställer höga krav på att man låtsas förstå saker som är obegripliga, och dessutom ska man skriva under på idiotiska idéer om man inte vill riskera utfrysning. Men exit från modern och offentlig kvinnlighet lämnar ett antal frågor obesvarade.

Varför hörs det inga konträra kvinnoröster i svensk etermedia? Finns det verkligen bara postmoderna feminister i landet? Är denna synbara enfald verkligen representativ? Tycker alla att skattefinansierad menskonst i tunnelbanan  är fullt rimligt? Finns det några alternativ? 

Samtidigt är det oerhört oaptitligt att fastna i ett antifeministiskt lågintensivt hat. Min lösning har hittills varit att ignorera det jag ändå inte begriper mig på, och söka mig till kontexter där feministisk konformism inte är ett förkrav. Och självklart finns det lysande stjärnor i den svenska debatten som inte håller på med genustjafs–men det är än så länge ett på tok för marginaliserat fenomen.

Efter begrundande av resonemang och fakta om hur personlighetsdrag är fördelade över befolkningen har jag kommit fram till att de flesta kvinnor inte finner några principiella problem med situationen. Det viktigaste för de flesta är att sköta sina vardagsbestyr utan för stora problem, och att inte stöta sig för mycket med sina vänner–vilket på det stora hela är fullt rimligt. Att bli utstött av flocken är evolutionärhistoriskt lika farligt som vilket rovdjur som helst, och de flesta har inte stressreserver över. Hypersocialiserade, neurotiska och känslostyrda människor har gemensamt bestämt att ord är våld och det verkar vara allmänt accepterat.

Men samtidigt finns det ju en uppsjö med saker i det moderna livet som skaver, oavsett om man är utrustad med en feministisk eller en reaktionär analys eller ingen alls. Mycket bottnar i det moderna samhällets besatthet av Rosseaus idé om hur formbara människor är, förnekelse av biologiska skillnader mellan könen och även av genetik generellt. Därtill har feminismen lagt locket på i frågorna. Det ständigt ökande skattetrycket skapat en modern livegenskap och byråkrati har ersatt civilsamhället.

Även om man kan undvika feministiska gemenskaper, och därför umgås mer med män, så förblir man kvinna och som kvinna finns det frågor man vill diskutera med andra kvinnor. Ett antal uppenbara exempel har redan tagits upp, och att bolla moderna skav är högt upp på den listan.

Vad gör man om man vill lösa problemen med dessa moderna skavsår? Var tar man vägen om man tycker att menskonst är äckligt? Om man tycker att meritokrati är bättre än särbehandling? Är man utlämnad till en helt egen uppsättning ressentimentskänslor eller finns det något annat man kan göra?

Försommaren 2018 tog min vän med sig en utskrift av några avsnitt av För oss kvinnor till min möhippa–två kära återseenden! Och oerhört passande, eftersom vi under ett antal förlagsmöten före detta tillfälle hade diskuterat vad man skulle kunna göra på temat feminism. Ingen idé kändes riktigt rätt, eftersom det så lätt blir negativt och insnöat på feminismens problem. Det är ett ämne man kan älta länge och väl utan att komma någonvart, och när jag såg boken igen insåg jag vilket anslag som behövs i debatten. Vi får kanske skäl att återkomma till utgivning av böcker, men tanken på en podcast fastnade direkt.

Det är i samma anda som finns i boken För oss kvinnor som jag och Agnes startat podden Lyckliga gatan, med förhoppning att bidra med lättsamma och uppbyggliga diskussioner om allting som hör kvinnor till.

Det finns även mycket att hämta på nätet, i litteraturen och i dokumentärserier som Hjärnevask. Det finns psykologer som skriver böcker om könsskillnader och även vetenskapliga studier man kan ta del av om man är nyfiken. Den solklart bästa källa till inspiration som jag har funnit är reddit-forumet Red Pill Women.  I Lyckliga gatan utgår vi från För oss kvinnor, samtidigt som vi hämtar inspiration från andra sådana källor.

Podden har utkommit två gånger. Första avsnittet dras med lite ljudproblem, men är ändå värt att lyssna på. Den finns på Spotify, iTunes, Libsyn, och RSS samt på vanliga aggregatorer. Fortsättningsvis kommer vi avhandla ett ämne per avsnitt och podden är slut när ämnena i boken tar slut–turligt nog finns det tre band att ösa ur. Om det går att finansiera podden är vi nyfikna på att göra en andra säsong med utgångspunkt i en annan bok eller möjligen starta en YouTube-satsning.

Under säsongen hoppas vi att vi kan experimentera med produktrecensioner mot sponsring, eftersom en stor del av materialet i boken handlar om praktiska råd, mode och skönhet. Hör av dig om du tror att din produkt skulle uppskattas av vår publik.

Vill du gästa i podden så hör mer än gärna av dig till sofia snabela bubb punkt la eller lämna en kommentar här. Vi lyssnar på förbättringsförslag och läser gärna upp lyssnarbrev eller kommentarer! Vi vill gärna veta om det finns ett intresse för en diskussionsgrupp bland lyssnarna också.

Lyckliga gatan

 

Slutligen: Glöm inte att Swisha oss på 0709555659 om du gillar det vi gör och vill uppmuntra oss att fortsätta. Allt har en alternativkostnad och det tar tid att producera kvalitetspoddar.

 

 

Fake news när DN fabulerar om kvinnliga partiledare

Politisk historierevisionism är en ständigt pågående process – den här gången ska Feministiskt Initiativ skriva om historien genom att skaffa Sveriges första utlandsfödda kvinnliga partiledare. Man får förmoda att Åland och Tyskland inte tillhör utlandet i en rasistisk världsbild – kanske för att de två föregående utlandsfödda kvinnliga partiledarna (Asta Gustafsson och Vera Oredsson) var högerpopulister och inte alls symboler för det allmänna goda som anses kvinnligt (vänster). 

Inledningsvis ska det påpekas att DN har korrigerat sitt fel en kort stund efter att denna text påbörjats.

Givet att folk inte längre kan googla (eller ställa hårda frågor till politiker, vilket framgår i DNs intervju med Fi) är det kanske inte jätteförvånande att två vita högerpopulister slumpmässigt glöms bort i skrivandet av kvinnohistorien. En tipsare uppmärksammade mig på denna fejknyhet och pekade mig till två tidigare exempel som DN alltså inte anser värda att nämna.

Det är inte första gången detta händer. När Karin Söder gick bort gick fejknyhetspressarna varma om att hon var den första kvinnliga partiledaren i Sverige (läs Niclas Sennertegs blogginlägg). Oavsett om det är hudfärgen eller åsikterna som skaver med dessa kvinnliga högerpopulistiska utlandsfödda partiledare är det på sin plats att tipsa läsare om dem.

Vi vet ju alla att om bara kvinnor fick rösta så skulle allt bli bra i världen – vi skulle inte ha några krig utan alla skulle springa runt med fittmössor och källsortera till ögonen stod i kors. 

Vera Oredsson, tyskfödd nazist – partiledare för Nordiska rikspartiet 1975-78

ETC gjorde denna intervju med Oredsson, där vi kan läsa följande:

– När bomberna föll över lägenheten var det Führern som höll ihop väggen så att den inte föll över oss. Med honom på väggen känner jag mig trygg, säger hon till Dagens ETC.

Nationalsocialist har hon varit sedan hon gick med i Hitlerjugend, tio år gammal. Vera Oredsson har bott i Sverige sedan 1945 och var länge en av landets mest kända nazister. Förutom till P3 Dokumentär nyligen ger hon sällan intervjuer. När Sverigdemokraternas Björn Söder för en månad sedan utsågs till andre vice talman i riksdagen bröt hon plötsligt tystnaden. I en insändare till Expressen kallade hon SD-poltitikern ”modig”.

Asta Gustafsson, åländsk nyliberal och partiledare för Fria Samhällspartiet – som hon också grundade 1971

Anna-Lena Lodenius har skrivit ett blogginlägg om Asta Gustafsson, där hon beskrivs som högerpopulistisk pionjär:

Fria Samhällspartiet förde i likhet med de betydligt mer framgångsrika systerpartierna i Danmark och Norge (och senare Ny demokrati i Sverige) en kamp för lägre skatt och mindre byråkrati. Dessutom ville Fria Samhällspartiet sänka priserna på vin och sprit och införa reklam i TV (i likhet med flera av de skånska missnöjespartierna, t ex Skånepartiet). Därtill fanns några udda punkter på programmet som att u-hjälpen skulle vara frivillig och att man skulle ta (oklart hur) pengar från oljeschejkerna i stället, behålla mellanölet samt stöd åt hemmafruarna som ett led att värna om sunda könsroller i familjen.

Läs även Martin Kristenson om Gustafsson, eller lyssna på detta samtal mellan Kalle Lind och Kristenson från SR.

 

 

 

© 2019 spfoia

Theme by Anders NorenUp ↑