spfoia

nunc est noq

Month: October 2018

Folk och fä i sossestaten

I den sociala ingenjörskonstens tidsålder finns det få ideal som hålls högre än de egalitära—vi ska alla stöpas om i en oformlig, identitetslös smältdegel (bildligt och bokstavligt talat) för att vara mottagliga för det moderna livet där en liten produktiv del av befolkningen ska vara slavar under en självupptagen, postmodern kulturelit av jättebebisar som vaktar botemedlet mot den moderna arvssynden. Samtidigt ska vi alla låtsas som att ingen är förmer, att människor är tabula rasa när de föds—och till och med när de i vuxen ålder passerar Öresund. Men hur bra fungerar denna chimär, egentligen? Och hur var det med egalitära idéer förr i tiden?

Ett pikant problem med den morderna ordningen (om man nu kan kalla en egalitär, antihierarkisk ordning för just ordning) är att mästarna själva är slavar. Det är svårt att bli något annat än en slav (i dubbel moralisk mening) när man skapat ett system som är till för att ta hand om en, voro man en otillräcklig slashas. Men även allmosor från den hunsade produktiva klassen är allmosor, och detta är en väldigt speciell sak att erhålla—särskilt om de inte är frivilliga.

Ett annat problem tycks vara att det måste slängas oändliga resurser på omstöpningen av människor, trots att den aldrig röner någon framgång (oavsett om Annie Lööf säger till Jordan Peterson att hon inte “håller med evidensen”). Folk (och barn) måste drogas, sjukskrivas och könsbytas till höger och vänster för att hantera den onaturliga postmoderna situationen.

Men värdegrunden är förstås ganska ny. Välfärdsstaten och sosseriet har jobbat hårt för att införa den—och man kan nog säga att den viktig punkt i detta arbete var att göra folk välvilligt inställda till staten. Man lyckades med listiga medel (ovillkorade bidrag) att ta bort det sociala stigmat kring att ligga andra till last (denna dygd som fostrat många generationer att vara självtillräckliga, starka och produktiva individer, och byggt den rikedom som sossarna nu omfördelat). Men man kunde inte utradera ressentimentet som kommer från en oförtjänt belöning, och det är barn av detta som nu styr skutan.

Den som vill veta mer om ressentiment och slavmoral rekommenderas att läsa Nietzsche, eller bara logga in på facebook (eller slå på teven om man fortfarande har en) och skåda alla lättkränkta skräniga förfäktare av moderna ideal. Läs även Fnordspotting (hans beskrivningar av den förmenta högern och makthavare generellt är på pricken).

Vi lämnar det därhän och fokuserar istället på chimären “allas lika värde”. Människor förr förefaller vara gjorda av annat virke, nu är alla kränkta samtidigt som de av sin blotta existens förtjänar diverse rättigheter (listan på dessa kan användas som exempel på matematisk oändlighet). Ingen frisk människa tycker lika väl om Hitler som sin mor, för att ta ett ytterlighetsexempel. Förr var det en aning friare att betrakta människor som olika mycket värda.

Normer, värderingar och till och med språket har malts ner i den sociala ingenjörskonstens kvarnar, men det är möjligt att undersöka den kulturella förändringen som den moderna ordningen frambringat. I Fröken Julie får vi en förnimmelse av en kultur vi inte längre har kontakt med—där stolthet, lämpligt uppförande och hierarkier spelade en helt annan roll.

Låt oss hoppa rakt in del 5.  Karaktärerna Jean (Betjänt, 30 år) och Kristin (Kokerska, 35 år) käbblar om att Jean supit med grevens dotter under midsommarnatten (om det är oklart så syftar Kristins användning av han/honom på Jean).  Fröken Julie har precis upphävt sin förlovning och uppför sig olämpligt med tjänstefolket, och den praktiskt lagda Kristin har precis förklarat att hon inte är svartsjuk på Julie.

JEAN
är du ond på henne! då?

KRISTIN
Nej, men på honom! Det var illa gjort, mycket illa! Stackars flicka! – Nej vet någon; jag vill inte vara här i huset längre; när man inte kan ha respekt för sitt husbondfolk.

JEAN
Varför skall man ha respekt för dem?

KRISTIN
Ja, säg det, han som är så knipslug! Men inte vill han tjäna åt folk som bär sig oanständigt åt? Va? Man skämmer ut sig själv med det, tycker jag.

JEAN
Ja men det är ju en tröst för oss att de andra inte äro en bit bättre än vi!

KRISTIN
Nej, det tycker jag inte; för äro inte de bättre, så är det ingenting att sträva efter att bli bättre folk. – Och tänk på greven! Tänk på honom som har haft så mycket sorg! i sin dar! Herre Jesus! Nej jag vill inte vara här i huset mer! – Och med en sån där som han! Om det hade varit kronofogden; om det hade varit en bättre karl…

JEAN
Vad för slag?

KRISTIN
Jaja! Han är nog bra för sig, men det är skillnad på folk och fä i alla fall. – Nej jag kan aldrig förgäta detta med fröken! – Fröken som var så stolt, så frän mot manfolk, så man aldrig ville tro att hon skulle gå sta och ge sig; och åt en sådan! Hon som höll på att låta skjuta hyndan för att den sprang efter grindstugans mops! – Ja, jag säger det! – Men här vill jag inte vara längre, och till tjugofjärde oktober går jag min väg!

Hur vore det om det moderna tjänstefolket uppvisade den råg i ryggen som Kristin har?  Det är möjligen mycket begärt att produktiva människor ska göra upp med det internaliserade sosseriet—men framledes kommer det nog att vara omöjligt att undvika. Ju mer olämpligt eliterna uppför sig, ju mer olämpliga saker de finansierar och ju större problem de skapar på den produktiva klassens bekostnad, desto mer nödvändigt blir det.

Även om man har många invändningar mot den gamla ordningens orättvisor får man ge tiden att den åtminstone inte präglades tillnärmelsevis fullständigt av flamboyant dekadens, svagsinne, flams och kränkma. Kristin visste, till skillnad från dagens syltryggar som finansierar dårskapet, att det är skillnad på folk och fä.

Och detta skådespel (bland andra) som till synes handlar om passioner och bortskämda förvuxna bebisar med makt över mer ståtliga individer, kanske kan hjälpa oss gå vår väg bort från detta. Vi vet nog innerst inne att det är skillnad på folk och fä, och någon gång är det dags att skaka av sig fäet. Jag håller tummarna för nästa mickelsmäss!

Vill man läsa hela Fröken Julie kan man göra det på Projekt Runeberg.

Statliga talismaner, katter och kulturkrig

Igår kommenterade jag nyheter tillsammans med Martin i radio bubb.la. Mina favoritinslag handlade om magiska talismaner och amuletter, katter som kattnappas och återbördas, biter människor i nacken, bor på en terass i Mexico City, roamar fritt i Nepal och andra katter … och så inslag om Jordan Peterson, Bahnhof och bögtårtor och andra kulturkrigsnyheter.

I dagens avsnitt diskuterar Martin och Sofia den svenska statens senaste magiska talisman, biografmarknadens utveckling, Jordan Petersons tweets om Brett Kavanaugh, homotårtor på Nordirland, Kanye West i Vita huset och shintoismens framtidsutsikter under nästa kejsare av Japan.


Bara för sakens skull vill jag passa på att lista de senaste talismanerna: “Musmössan”, den hjärtformade broschen på Södertälje sjukhus, lyckocontainern i Skarpnäck som spelade motiverande budskap, Knytblusen mot sexism, Sked i trosan (som visade sig inte fungera). Det verkar som att det allra mesta dykt upp sedan Trump blev president … nog måste det funnits amuletter tidigare? Har du tips så hör av dig!

Några av katterna jag tittat på:

PS. Jag genomgår fortfarande politisk avgiftning. Vill ni höra eftervalsanalys så lyssna på radio bubb.las. NPC:er vaknar långsamt.

© 2018 spfoia

Theme by Anders NorenUp ↑